Akadama tycks ju som sagt vara en av de mest populära specialjordarna för finsmakaren. Däremot är det oftast inte relevant att odla bonsai i ren akadama. En del av de odlare som vill efterlikna japanska bonsai-metoder kan försöka att odla i ren akadama, men i Sverige är det oftast inte behövligt. Ren akadama dränerar jättebra. Kanske lite väl bra för svenska förhållanden. Egentligen inget problem om du bortser från det faktum att du när det är torrt kan behöva vattna ännu oftare under varma sommarmånader.

Med detta sagt är akdama fortfarande ett fantastiskt odlingsmedium för bonsai i form av ingrediens i hemmagjorda jordblandningar.

Humus-rik jord har ofta ett lite lågt pH-värde. Humus-ämnen innehåller ofta organiska syror, humussyror, vilket gör denna jord svagt sur. Det låga PH-värdet bidrar till att fylla fosfatjonerna med väte vilket gör fosfat-gruppen neutral och vatten-olöslig och därmed svårtillgänglig för växtens rötter.

Akadama å andra sidan är en sammansättning av metalloxider som kemiskt är neutrala till sin natur. Dominerar gör SiO₂ (kvarts, en s.k. sur bergart) och Al₂O₃ (karborundum) men akadama innehåller också Fe₂O₃ (hematit, vilket bidrar till den röda färgen) MgO (magnesiumoxid, lätt basisk), CaO (kalciumoxid, lätt basisk) samt MnO (manganoxid, lätt basisk). Tillsammans ger detta ett material med ett naturligt pH på 6,9 vilket är i det närmaste kemiskt neutralt.

En annan kemiskt viktig faktor vad det gäller akadama är att oxiderna (kovalenta binningar mellan metall- och syreatomer) innehåller positivt laddade metallatomer och syreatomer som är negativt laddade. Dessa polära bindningar gör att akadaman kan adsorbera eller tillfälligt binda näringsämnen vid bevattning (till skillnad från absorbera eller binda permanent).

Näringen vi tillsätter (snabb eller långsam) består av positiva joner (kalium, magnesium, kalcium, järn, ammonium-joner m.m.) samt negativa joner (främst nitrat, men också sulfat, m.fl.). De positiva jonerna trivs väldigt bra tillsammans med de negativa syreatomerna i akadama medan de negativa jonerna trivs fint med akadamans positivt laddade metalljoner.

Samtidigt, om du har ett välmående träd med mycket svampmyssel så kommer svampen genom att produsera vätejoner sakta att äta sig in i akadaman för att lösgöra spårämnen som järn och mangan vilket i sig är ett litet plus (men absolut inte räcker) för trädet.

Akadamans fysiska egenskaper är minst lika respektingivande. Akadaman, likt flera andra vulkaniska bergarter är väldigt porös. Den har vid bildandet expanderat kraftigt på grund av överskott av löst vattenånga och koldioxid som snabbt frisläppts till luften. Den bildar därför ett lerliknande mineral (ej lera) med väldigt porös struktur.

Det möjliggör partiklarna att ta in stor volym vatten utan att strukturellt förändras. I vanlig sand kommer en viss mängd vatten att komma in lemman kornen. I lera binds stor mängd vatten fast på ett sätt som totalt ändrar strukturen på leran. Vid bränd lera minskar upptagbarheten av vatten och blir betydligt sämre. (Det är därför det går att ha lerkärl att odla i.) Akadaman däremot gör samma som sanden, men inte bara på ytan av kornet utan rakt igenom.